Tomma känslor

Spelade lite Wii idag mot brorsan. Var rätt jämt faktiskt. Vi vann ungefär lika ofta. Det som dock fick mig att fundera lite var väl att det märktes rätt tydligt när brorsan inte vann(bad loser). Lite stampande i golvet, lite väl häftiga svingar med dosan och lite dunkande med den(som tur var bara i sängen). Han har tyvärr alltid varit så. När saker inte går hans väg eller att saker jävlar för honom så kan han bli riktigt förbannad. Ibland låter det som han slår sönder tangentbordet när han sitter vid datorn(inte min som tur är) och ett spel kanske krashar eller nåt. Häftiga ord bara slungas ut ur munnen och man tror att han har helt glömt bort att det finns folk här i Iggesund ( för alla borde kunna höra honom). Men han är ju knappast den enda som kan bli riktigt sur. Morsan kan också vräka ut sig en del när hon är trött och jobbat mycket och då glömmer hon plötsligt helt det hon försöker lära oss barn. Syrran och farsen är dock lugnare men man har ju sett dom alla sura ibland. Samma är ju med alla kompisar man känner (typ). Visa känslor är ju inte ovanligt precis, snarare ovanligt att man inte gör så ibland. Dock kan jag endast minnas mig själv bli arg(alltså riktigt arg) på en enda sak. När folk blir arga… När folk verkar helt okontrollerade och säger en massa saker och man försöker få dom att lugna ner dom men dom bara slår ifrån sig och fortsätter vara arg. Då först börjar även jag kunna ryta till. Höjer rösten fullt ut bara. Försöker göra den så dominerande som möjligt. Är folk förbannade och märker inte hur de sprider sin nerstämdhet och ilska till andra , då känner jag att det är dags att gripa in, eller när nåt fel har begåtts.
När brorsan vill visa hur dåligt han mår genom att sprida det till andra, när farsan sagt nåt felaktigt till nån i hög ton och/eller på ett felaktiskt sätt, när morsan blir förbannad över att ingen annan än hon verkar göra nåt jobb men ändå inte gör nåt för att förändra det(be nån hjälpa till eller nåt/eller tillåta nån hjälpa henne(händer att hon faktiskt tackar nej och kommer med nån dålig ursäkt om varför). Vid dessa tillfällen tex så kan jag verkligen visa en sida jag sällan visar någon. En riktigt förbannad Niklas Wilfer. Det verkar vara på nåt jäkligt konstigt sätt endast då som jag släpper lös min ilska som samlats inom mig, när det verkligen behövs, när jag inte riskerar att drabba nån oskyldig med min ilska eftrsom alla i närheten redan är minst lika förbannad. Känns ibland som jag behöver släppa ut min ilska, mina känslor lite oftare, men det verkar inte gå.
Förutom vid dessa tillfällen så har jag ett väldigt neutralt beteende hela tiden. Sällan nerstämd, drar aldrig ner nån om jag skulle känna mig på dåligt humör. Är dock också väldigt sällan riktigt glad(synligt iallafall). Efter en lyckad spelkväll med polarna så kan man ju känna sig allsmäktig, toppen på världen, framtiden ljus och underbar osv osv. Men vid andra tillfällen som tex det som händer rätt snart, slutet på gymnasiet. Studenten, balen, studenttåget och allt som hör till. Är riktigt säker på att jag inte alls kommer att känna nåt. Jag har levt 3 år till och studerat en massa på vägen. Mer än så kommer jag knappast känna. Finns inget att fira enligt mig. Efter så betyder det bara mer studera eller börja jobba, är ju inget som tar slut bara för att man tar studenten. Finns ju inget igentligen som man utfört här i livet. Fina betyg? Acceptabla betyg? Kan nog tänkas fira att man fått en massa nya vänner och så, men allt det andra? Målet jag har i livet är att utföra nåt stort, eller iallafall nåt betydelsefullt, nåt som betyder nåt för mer än de man känner utan också för miljoner kanske miljarder människor. Tänker knappast nöja med att vara en i mängden. Jag kanske inte slåss eller kämpar för att få bättre betyg i skolan än andra men det betyder inte att jag inte har ambitioner. I högstadiet så trodde kompisarna att jag skulle bli general eller nåt. Nu i gymnasiet så lutar det mer åt VD för ett företag. Annars är tankar som politisk ledare inte obekanta. Att man hatar stå inför folk känns bara som ett hinder på vägen som man lätt kan hoppa över eller kanske gena runt. På ett eller annat sätt ska man bli nåt stort.
Fyfan va storhetsvansinne man har och fyfan vad man gått från ämnet man börja med. Fantasin bara flödar och händerna bara skriver ner allt som ploppar upp. Men man måste ju få uttrycka sin känslor när dom bara väller fram. Fast visst fan kunna det finnas trevligare känslor. Dom finns, men här är inte det ställe jag vill ge uttryck för dom. Annars så är jag rätt glad att jag nu skrivit 2 bloggar samma dag och att inom 24 timmar skrivit 3 totalt. Känns härligt nästan. Och inte fan bryr jag mig att inga läser dom heller.
Annonser

Om Wilfer88

Lång o smal o glad
Det här inlägget postades i Dagen, Jobb/skola. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s