I corona-tider så spelar man spel. Eller som här, man recenserar spel jag köpte redan 2018. Men varför recensera det? Kanske för att det just blivit en hållbar favorit jag inte kastat bort. Ett open-world action rollspel jag spenderat över 120 timmar i. Så vänta er nu en tok-hyllning i en kort och enkel recension.
Det är open-world som sagt, med sömnlösa laddningsscener mellan regioner av en gigantisk romantiserad och små-realistisk antik grekisk värld. Från Makedonien i norr till Kreta i söder, Athen i mitten ungefär. Vacker, otroligt löjligt vacker värld för de som älskar upptäcktsresande. På fot, på häst eller båt.
Storyn är väl ett typiskt grekisk familje-drama i Odyssey proportioner. Inge mästerverk, men ytterst stabil och mer gripande än innan tack vare mer rollspels-inslag av många många betydande val som går att göra. Det jag upplever i spelet, behöver inte alla göra i spelet. Athen mot Sparta kan sluta annorlunda. Du väljer, och du kan ändra dig. Jag har kört igenom 4 tidigare Assassins Creed spel och detta hade helt klart den berättelse jag sögs in mest i. Annars har jag oftast mest lockas av att upptäcka världen. Spelet har en huvudberättelse som sen följs av sekundära mål kopplade till den berättelsen. I spelet finns också flertalet färgstarka karaktärer med egna spår. Vem blir inte glad av Sokrates gång på gång?
Striderna i spelet tycker jag är mycket förfinat. Bågskytte, svärdstrid eller lönnmord/smyg är huvuddragen i stridssystemet. Man kan hitta utrustning för att antingen bli expert på något område, eller balansera. Förmågor som gör stor skillnad. Jag har testat alla varianter och allt lockar faktiskt. De har sin dragning och inget fokus känns nerprioriterat. Jag har kunnat tagit ner bossar med främst pilbågen när jag önskat det. Men lägger man upp utrustning och förmågor som är helt fel för stunden, då straffas man. Det går att göra mycket fel, men det går också att lära sig och bli rikligt belönad.
Jag har nämnt tidigare i bloggen redan från start hur hela systemet med inventeringen fungerar utmärkt. Utrustning, föremål, förflyttning, kartan, uppdragen, jakten på Cult of Cosmos, båten, allt har lagts upp otroligt smart och effektivt. Liksom, det är värt att nämna att menyerna är väl gjorda. Level-systemet, förmågorna, den varierande svårigheten. De vanliga bossarna, de episka fienderna, prisjägarna, forten/militärbaserna, djuren. Man blir inte uttråkad. Vapnen, antingen svärd, knivar, spjut, yxa, hammare/klubba, pilbåge , det blir igen, fin variation och underlättar om man agerar smart utifrån situation. Belönande, men inte jättesvårt. Men trots, även trots om du förfinat kontringar och hoppa undan i strid, så går det absolut att bli överambitiös. Fienden väntar inte på sin tur. Flera små kan ta en jätte. Det ger rätt utmaning.
Med det sagt. Över 100 timmar spelande, min första omgång tog 80 timmar, jag kan inte prata om spelets brister. För det brister inte. Spelet är en absolut favorit nu. Hög njutning under lång tid. Det är inte perfekt, det har inte världens bästa story. Men helsicke vad jag kan ha kul. 9/10 i betyg ger jag det. En stark 9:a. Kan vara bästa spelet jag kört sen Mass Effect 2.
Klä ut din hjälte och ge dig på ett ordentligt äventyr! Upptäck det fantastiska Grekland, i den virtuella världen. Stay home, wash your hands, play great games.
Wilfer88 