Sedan förra året har jag spelat strategi-spelet Victoria 3 i otroliga 700 timmar. ”Sedan” är också namnet på den plats där Napoleon den tredje förlorade sitt krig, blev avsatt och vi fick aldrig se någon mer mäktig Bonaparte.
För två år sedan köpte jag en bok om Napoleon den första, den historiska, mest kända i släkten, så man kan väl kalla mig ett fan. Om en månad kommer en av årets stora bio-filmer, om Napoleon. Spänd förväntan.
Jag är inte ägare av Total War-expansionen till Empire, som heter Napoleon, men i det mycket nyare spelet Victoria 3 kan man passa på att göra sig bekant med en nära släkting till Napoleon. Napoleon hade en son han önskade göra till Napoleon den andra och ta efter honom som kejsare i Frankrike, men världens stormakter önskade annat. Efter några årtionden så passade sonen till Napoleons lillebror (som hade fått titeln Kung av Holland) att testa politik i Frankrike. Han blev vald, framröstad faktiskt, 1848 och gjorde sig Kejsare som sin släkting 1852.
Spelet Victoria 3 ger möjligheter att låta en vara vilket land som helst och följa eller totalt bryta med historiska händelser. Efter hundratals med timmar, så går jag i regel nästan alltid, från diktaturer med mäktig adel till demokratier där kapitalister och/eller social demokrater har stort inflytande över en väldigt fri befolkning. Nu stod jag dock med uppgiften att knipa åt mig achivement som heter Authoritarian . Specifikt ska man införa miltiär-polis, ha lagar emot kritiserande av styret och ha en enparti-stat. Jag har gjort flera försök att nå detta mål, men har konstant grusats då jag gång efter gång får revolter emot mig som jag har väldigt svårt att stoppa. Det blir oftast flertalet revolter, under en 15 års-period i slutet av spelet då det är svårt att hitta stöd åt anti-demokratiska reformer. Så jag har alltid gett upp och nöjt mig med andra achivements.
Sen kom jag på, att det vore kul att försöka med en Kejsare. I verkligheten härskade Napoleon den tredje i nästan 20 år. Jag skulle se vad jag kunde ändra, och startade en ny kampanj som Frankrike i Victoria 3 med start år 1836. Det blev en ovanligt episk framgångs-saga.
Bonaparte-familjen och dess drömmar slutade inte med den första kejsaren. Med dåliga kungar, regenter och kaos så drömmer många om tidigare framgångar och romantiska idéer om gamla tider. Storstads-befolkning är kärnan i stödet för Bonaparte-släkten i spelet där de står som en särskild ideologi som vill se en Napoleon vid makten. Men som i verkligheten och som i spelet, är det lättast att räkna med stödet från militären och dess generaler. De första 12 åren i spelet gjorde jag två saker, bygg upp ekonomin och ge allt stöd för all militär personal som stöttar Bonaparte-släkten. Jag befordra alla nästan maximalt bara de stöttade Bonaparte och rensade ur alla mäktiga individer som inte gjorde det. Jag gjorde alla reformer jag kunna för att stötta rätt partier, eller effektivisera ekonomin. Men precis som i verkligheten, så var Napoleon den tredje inte framgångsrik i hans första försök. Inte i mitt spel heller. Han var en superstjärna, enormt populär, men motståndet från andra var hårt. Han flydde i exil. Men när allt lugnat ner sig så kunde jag ta hem honom igen. Med en regering stödda av militären och storstadsbefolkningen så kunde jag göra honom ledare och senare Kejsare innan år 1855. En superstjärna var han än och kunde leda Frankrike genom inrikespolitisk stabilitet och ett starkt stöd från militären. Storstadsbefolkningens inflytande blev försvinnande lite dock, men jag gjorde endast reformer som stöttade militären och gjorde inget för att stärka oppositionen. Faktiskt väldigt lite reformer, konservativa som militärer är. Kejsaren dog dock rätt så historiskt vid 1873 ungefär och Napoleon den fjärde tog hans plats i mitt spel som femtonåring.
Jag gjorde erövringar i Belgien och norra Italien och trots lyckade krig mot Preussen som jag trodde skulle hindra Tyskland att enas, så hade jag oturen grundligt på min sida då Österrike-Ungern och Preussen plus många men inte alla tyska stater enades, i ett Stortyskland. En värre rival går ej att finna. Men jag räknade inte med mina egna framsteg. Militären var nöjd med all min stöttning, jag höll dem glada, de växte sig starka och legitimiteten i min stabila regering och min Kejsaren som jag gav mer makt, han behövde inte kompromissa med någon när mitt arbete med ekonomin gav effekt. Jobben kom, befolkningen utbildades och få ännu mer kvalificerade jobb, levnadsstandarden var ändå hög och arbetslösheten låg. Frankrike hade ett upplyst styre, men utan att böja sig för Intelligensian, industrialister, fackföreningar eller adeln. Min militär delade inte äran med någon, så de fick allt hyllande till den nivån att min opposition faktiskt blev nöjd med, det var låg nivå på reformer och ingen blev förbannad. Min unga Kejsare fick bli en man, härska i över 40 år utan att någon politisk grupp ens försökte göra ett uppror. Det var inte lite som min spel-runda som Frankrike stack ut.
Min militär var helnöjd, de dyrkade ledarskapet och belönade mig med enorm patriotism, inte dåligt när man vill kriga och får en trevlig 30% bonus i anfall och försvar samtidigt som min militär-forskning går extra snabb under hela min 100-åriga spelrunda. Norra Afrika säkrar jag åt Frankrike, precis som Napoleon den första, så vilja den fjärde också ha inflytande i Egypten. Napoleon var besatt av Alexander den store och Caesar, så Italien och den grekiska civilisationen var viktig att ha under min kontroll. Jag började kriga mot England och vann några mindre provinser i Afrika, men mest bara för att ge dem svidande förluster. De hade över 5 stora uppror som hindrade deras utveckling och jag tog ett senare tillfälle att befria Indien från Londons inflytande. Stortyskland, med en stor industri, hög levnadsstandard och maffig militär, de hade ingen Napoleon. Trots att min stora rival alltid fick hjälp, så kunde inget mäta sig med The Grand Armé. Tre chanser fick de, men gång på gång kunde mina krigare lätt ta sig in djupt in i landet deras. Jag bad om norra Italien och bröt ut provinser från deras rike, men mina förhoppningar att uppror skulle slita landet inföll aldrig riktigt, jag bad hellre om krigsskadestånd än ställa allt för stora krav. Stortyskland förblev en rival. Men Spanien slet jag mycket medelhavs-kust ifrån. USA kunde se min enorma flotta landsätta tusentals trupper och de fick betala krigsskadestånd och låta Kalifornien bli en fri nation. Hela Sydafrika föll i mina händer, deras guld och diamant-gruvor gav mig fina inkomster.
Jag gjorde inte mina bästa försök att förbereda för en olje-dominerande framtid, inte heller stoppa andra att bli koloni-makter. Men i slutändan blev jag mycket nöjd. Många idéer kläcktes och en krigisk framfart har sällan gått bättre för mig. Jag skulle kunna mycket tidigare vara mer aggressivare med att dominera Europas fastland. Jag blev trots mina krig nästan aldrig skuldsatt, jag kunde sätta otroligt låga skatter och hålla befolkningen nöjda. Min ”infamy” spräckte alla gränser, vilket säger att alla länder hatade mig runt om i världen. Inga allierade, inga handels-avtal, alla bara hatade mig grundligt och även 100 år med fred hade inte stillat mina motståndares vrede. Lättare att fortsätta mina erövringar. Jag var ändå självförsörjande på allt och världsledande i teknik. Yttrandefriheten var minimal, men jag kompenserade med stor utbyggnad av skolor och universitet. Mina sociala reformer var relativt låga jämfört med många av mina spelningar, men jag fick många lojalister och väldigt låga nivåer av missnöjd befolkning, mestadels kom missnöjet från nyss erövrade områden, medan kärnan av mitt Frankrike rådde stort lugn och stabilitet.
Från Louis Napoleon Bonaparte till Napoleon den fjärde till dennes son Ferdinand-Philippe Bonaparte så dominerades Europa utan avbrott. Tyskland fick ingen Hitler, Ryssland fick ingen Lenin. Kina hamnade aldrig i kaos och USA hade faktiskt inget inbördeskrig om slavar. Men demokrati hade ingen förkämpe heller, det var upplysta regenter det frågades efter. Att vara den nästa Napoleon var det stora modet.
Så spenderade jag närmare 20 timmar. Högre skatter och ännu mer krig hade kunna vara möjligt, men min ovana att regera utan demokratiska reformer gjorde mig lite försiktig. Inspirerad till nya strategier har jag dock blivit, trots att jag lagt ner så många timmar på spelet. Fått smak av att härska, har jag dock haft sen nästan 30 år tillbaka. Detta är bara en nytt spel som ger den härliga njutningen.
Wilfer88 